Jag har bestämt mig för att flytta.
Jag har inte berättat något för mina söner än.
Tänkte de kan få läsa det här.
Därmed blir detta också mitt allra sista blogginlägg.
Här.
Det är alltså bloggen jag ska flytta.
Häng gärna med.

Till www.metrobloggen.se/haltochlytt
Hit.

Yngste sonen har bett mig blogga.

Han är nämligen sprickfärdig av stolthet.

Jag har en inbyggd mikrovågsugn av märket Whirlpool.

Vanligtvis så visar ugnens display aktuellt klockslag. Det är väldigt praktiskt när man sitter med en kopp kaffe i köket och ska iväg på något möte en bestämd tid.

Det är bara att titta på mikron.

Igår när jag tittade på mikron stod det Error 7.

Jag letade fram bruksanvisningen och konstaterade att det fanns anvisningar för hur man skulle göra vid Error 1, 2 och 3 men inget mer.

Då mailade jag till whirlpool.se och bad om råd.

När jag slog på datorn idag hade jag redan fått svar:

” ERROR 7 på en mikro står för att fuktsensorn ej är ansluten eller trasig. För detta måste du kontakta service för att få hjälp. Vänd dig till Lööf´s kyl & maskin på 054-530401”

Det lät dyrt. Jag gick ner till köket för att fixa en kopp kaffe. Tittade som hastigast på mikron och ser att displayen visar 06.54

När yngste sonen vaknar frågar jag nyfiket:

- Har du varit på mikron.

- Ja, det var ju något fel igår så jag höll inne några knappar och nu funkar den igen.

Om någon i Svenska Akademien läser detta kan ni väl notera ordet Mikrohacker.

Det är nytt.

Sedan jag fick min nya soptunna har jag blivit en hejare på återvinning.

Jag känner att jag håller på att rädda världen.

Polarisen kommer inte att smälta. De som köpt de nya, flashiga lägenheterna med sjönära läge behöver inte oroa sig för att Vänern ska svämma över.

Jag fixar allt det där.

Matrester i ett av soptunnans fack.

Brännbara sopor i det andra.

Plast, glas, tidningar och kartonger i olika kassar som har en mellanstation i garaget innan det då och då är dags för sluttransport till återvinningscentralen.

Jag funderar till och med på att riva sönder postit-lapparna så klisterdelen kan gå till kemikalieåtervinningen.

Idag var det dags för sluttransport.

Det var då jag blev riktigt besviken.

Varenda container var proppfull.

Jag fick ägna en halvtimme i nollgradigt regn åt att skjuta in och platta till så att min återvinning skulle få plats. Och dessutom hade containern märkt ’kartong’ ett löjligt litet ingångshål. Det gick inte ens att få in en skokartong utan att bända isär och platta till.

Jag begriper att kommunen gör allt för att inte dess yngre invånare ska få för sig att klättra in i containrarna men några ungar på sju centimeter har jag aldrig sett här.

Om min kommun nu uppmuntrar till återvinning. Om man vill rädda jorden från klimatkatastrof, då kan man väl se till att containrarna töms så att skokartonger och gamla Wermlandstidningar kan återvinnas. Då kan man väl underlätta i stället för att försvåra.

I går kväll tog jag en pilsner i Stadshusets bastu, i goda vänners lag. Jag har i alla fall fått något för mina skattepengar, även om det var motigt på återvinningscentralen.

Jag arbetar i Mac.
Jag säljer alltså inte hamburgare utan jag har en sådan dator, i stället för PC.
Till min Imac hör en mycket fiffig datamus, med en kula som gör att man kan scrolla åt alla håll. Eller rättare sagt, kunde.
Min fungerar inte längre.
Eftersom jag har en stor skärm och arbetar en hel del med bilder så scrollar jag mycket och arbetsmetodiken sitter liksom i ryggmärgen. Då är det rejält frustrerande när det inte fungerar som det alltid har gjort tidigare.
Förmodligen har det kommit smuts i scrollkulan.
Jag har försökt att hålla den upp och ner och gnussa mot jeanstyget för att få det att släppa. Men det hjälpte inte.
Idag hade jag ett ärende på sta’n och fick en idé. Tryckluft. Jag blåser in tryckluft i skarven mellan kulan och själva musen. Då måste väl skiten lossna.
Alltså stegade jag in i en kontorstillbehörsbutik och frågade om de hade tryckluft på burk. Det hade de. När jag går mot kassan för att betala ser jag en ytligt bekant.
- Vad ska du med den där till, frågar han.
- Jag ska spruta luft i musen för att få bort lite skit.
Jag har knappt pratat färdigt förrän jag inser att jag lagt upp bollen på straffpunkten och tagit ut målvakten. Det syns hur han tar sats för en riktigt dräpande kommentar men så tittar han sig om och ser att det är fler kunder i butiken. Bland annat en äldre dam som klämmer på kartongerna med belgisk choklad som av någon anledning klassas som kontorstillbehör. I varje fall strax innan jul.
Hur bra svar han än hade på gång känner han sig alltså tvingad att tona ner en aning.
- Hjälper det, frågar han med mungiporna långt uppe vid örsnibbarna.
- Har ingen aning. Men jag tänkte det kan vara värt att prova.

Idag har jag fått 31 mail.

Det är kanske ett mått på hur mycket man har att göra.

I varje fall i mitt jobb.

Det finns säkert de som har fullt upp utan att ha fått ett enda mail. Eller utan att ens ha dator på jobbet.

Jag har mitt kontor hemma. Och för att veta när jag får mail har jag fixat så datorn ger ifrån sig ett mycket tydligt pling varje gång något dimper ner i min e-postlåda.

Jag hör det oavsett om jag står i köket och kokar kaffe eller sitter på muggen och… ja, ni vet vad man gör där.

En av mina egenheter, på gott och ont, är att jag är nyfiken.

När datorn plingar skulle en normal människa fortsätta mäta upp kaffe. Det gör inte jag. Jag släpper allt, tar trappan i två steg och går in i mailprogrammet för att kolla vem som vill något och vad han eller hon vill. Jag kanske inte gör riktigt så om jag sitter på muggen, men jag skyndar mig i alla fall.

Varje gång inser man att det där var ju inte så förtvivlat bråttom.

Nu är min klocka 17.53 Det verkar inte komma några fler mail. Ute är det riktigt kallt. Kålsoppan står och puttrar på vedspisen.

Jag tar kvällen.

Foul play hette den i originalversion.

Den svenska varianten fick av någon outgrundlig anledning namnet Tjejen som visste för mycket.

Premiären var 1979. Jag minns inte så mycket mer än att Goldie Hawn och några japanska turister var ute på en hiskelig bilfärd i San Franciscos branta backar. Eller har jag blandat ihop det med någon annan gammal film.

Tanken var i alla fall att detta skulle vara en naturlig inledning till att berätta att äldste sonen åker dit i morgon. Till San Francisco alltså.

Han får nog se både Alcatraz och Golden Gate-bron. I sunny California.

I söndags var han vilse i New York.

Själv sprutade jag spolarvätska i Mora igår.

”Idag är Siljansbygden sinnesbilden för det svenskaste svenska.”

Så kan man läsa i Siljansbygdens senaste turistbroschyr.

Man skulle kunna anmärka på att det heter sinnebild och inte sinnesbild.

Däremot heter det sinnesförvirrad. 

Man skulle kunna anmärka på mer.

Jag har varit i Mora idag.

Mora gav adjektivet Novembergrå ett ansikte. Kanske är det det svenskaste av svenska.

En dag när man sprutat ner halva Dalarna med spolarvätska funderar man på om inte den här delen av landet är lite överskattad.

Dalahästen. Vad har man för praktisk nytta av den?

En målad träbit som står och samlar damm i någon bokhylla.

I Nusnäs utanför Mora kränger de tusentals för dyra pengar. Ofattbart.

Skidloppet. Uppkallat efter en hänsynslös och maktgalen kung som stal från kyrkan och införde systemet att beskatta landets invånare. Tänk på det nästa gång du ska deklarera.

Och suputen till konstnär som målade nakna, lönnfeta dalkullor och ständigt bedrog sin hustru. Skulle han vara ett föredöme att lyfta fram som det svenskaste av svenska.

Jag hann hem till Värmland för att se solen gå ner bakom de blånande bergen i väster.

Den speglade sig i Fryken och följdes av en fullmåne som nästan gjorde kväll till dag.

Det var nog det svenskaste av svenska.

På riktigt.

Ta mig tusan.

Jag fixade att få in filmen.

Behöver ni en hacker, ring.